sidvisningar

Translate

fredag 10 februari 2012

Stadsmusikanterna i Bremen

STADSMUSIKANTERNA I BREMEN
(Bröderna Grimm)

Det var en man som hade en åsna, men den
började bli gammal och orkeslös, därför ville han
avliva den. Men åsnan märkte vartåt det lutade,
och rymde sin väg för att gå till Bremen. Där,
tänkte den, skulle den kunna bli stadsmusikant.
När den hade gått en stund träffade den på en
jakthund, som låg vid vägkanten och flåsade.
”Varför flåsar du så?” frågade åsnan. ”Åh”, sa
hunden, ”eftersom jag är gammal och blir svagare
för var dag som går och inte längre duger till att
jaga med, så tänkte min husbonde döda mig.
Därför rymde jag”.
”Vet du vad”, sa åsnan, ”jag ska gå till Bremen och
bli stadsmusikant.  Följ med och bli stadsmusikant
du också.” Det var hunden med på, och de gick
vidare. Det dröjde inte länge förrän de träffade på
en katt, som satt vid vägkanten och såg dyster ut.
”Nå, gamle skäggputsare, vad är det som har gått
snett för dig då?” frågade åsnan.
”Vem kan vara glad, när det gäller ens liv?” svarade
katten. ”Eftersom jag blir äldre och äldre och mina
tänder bara blir allt sämre, och jag hellre sitter vid
spisen än jagar möss, så tänkte min matmor
dränka mig.”
”Följ med oss till Bremen”, sa åsnan, ”där kan du
bli stadsmusikant”. Katten tyckte att det lät bra
och följde med.
Strax därpå kom de fram till en bondgård och där
gol en tupp allt han orkade. ” Du skriker så det går
genom märg och ben”, sa åsnan, ”vad är det med
dig?”  ”Här har jag spått bra väder”, svarade
tuppen, ”för imorgon är det helgdag. Men det
kommer söndagsgäster och nu har husmor inget
förbarmande med mig! Hon har sagt till
kokerskan, att hon vill ha mig serverad i soppan
imorgon. Ikväll tänker de slakta mig.
Nu skriker jag för full hals så länge jag kan”.   ”Åh
du rödkam”, sa åsnan, ”följ med oss till Bremen
och bli stadsmusikant. Du har en bra röst, och när
vi musicerar tillsammans kommer det att låta bra”.  2
Tuppen tyckte att det var ett bra förslag och
tillsammans gick de fyra sin väg. Men det var långt
till Bremen och de skulle inte hinna fram på en
dag. Mot kvällen kom de framtill en skog och där
tänkte de övernatta. Åsnan och hunden lade sig
under ett stort träd, katten satte sig på en gren och
tuppen flög upp i toppen, där kände han sig säker.
Men innan han somnade såg han sig omkring en
gång till och såg långt borta ett upplyst fönster. Då
ropade han till sina vänner att det måste finnas ett
hus inte så långt från deras lägerplats, för han såg
ett sken där borta. Åsnan sa: ”Låt oss då stiga upp
och gå dit, för det här är en dålig lägerplats”.
Så gav de sig iväg mot det upplysta fönstret och
kom slutligen framtill ett rövarnäste. Åsnan, som
var störst, gick fram till fönstret och tittade in.
”Vad ser du gråskimmel?” Frågade tuppen. ”Vad
jag ser? Ett dukat bord med härliga maträtter och
drycker och rövare som sitter och låter sig väl
smaka”.
”Det vore något för oss”, sa tuppen. ”Ja, ja, tänk
om vi vore där!” sa då åsnan. Efter en stunds
funderande och diskuterande kom djuren på hur
de skulle kunna jaga ut rövarna: Åsnan ställde sig
med framhovarna upp mot fönsterblecket, hunden
hoppade upp på åsnans rygg, katten klättrade upp
på hunden och slutligen flög tuppen upp och satte
sig på kattens huvud.
När detta var gjort, började de allihop samtidigt
med sin musik. Åsnan skriade, hunden skällde,
katten jamade och tuppen gol. Sedan störtade de
in genom fönstret, in i rummet, så att glaset yrde.
Rövarna for upp med ett fruktansvärt skrik och
trodde att ett spöke hade kommit in. De flydde
vettskrämda ut i skogen.
Men nu satte sig de fyra kamraterna till bords och
åt med förtjusning upp det som rövarna hade
lämnat. Och de åt, som om de skulle få svälta
under de närmaste fyra veckorna. Men när de fyra
musikanterna var mätta, släckte de ljuset och sökte
upp en sovplats, var och en efter sitt behov. Åsnan
lade sig på gödselstacken, hunden bakom dörren,
katten vid spisen, som fortfarande var varm, och
tuppen satte sig på en bjälke.  3
Och eftersom de var trötta efter sin långa
vandring, så somnade de genast. Strax efter
midnatt, när rövarna på långt håll kunde se att det
inte längre lyste i huset, utan allt tycktes vara
lugnt, sa anföraren: ”Vi skulle väl inte låta oss
skrämmas så lätt!” Han befallde en av rövarna att
gå bort och undersöka huset. Denne fann allt lugnt
och stilla.
Han gick in i köket för att tända ljuset och när han
såg kattens ögon glimma i mörkret, så trodde han
att det var glödande kol och höll fram en
tändsticka så att den skulle ta eld. Men katten
förstod inte skoj, den hoppade upp i rövarens
ansikte, fräste och rev. Då blev rövaren så rädd, att
han kvickt tänkte springa ut genom bakdörren.
Men där låg hunden och den hoppade upp och bet
honom i benet.
Och när han sprang förbi gödselstacken ute på
gården, så slog åsnan kraftigt bakut. Tuppen, som
hade vaknat ur sin sömn och blivit pigg, den gol:
”Kuckeliku!” Då sprang rövaren så fort han kunde
tillbaka till sin anförare och berättade för honom:
”Åh, i huset finns en otäck häxa, hon andades på
mig och rev mig med sina långa naglar i ansiktet,
Vid dörren står en man med kniv, han stack mig i
benet med den.
På gården ligger ett svart odjur som gick lös på mig
med en träklubba och uppe på taket sitter
domaren och han ropar: ”För hit skurken till mig!”
Då sprang jag därifrån så fort jag kunde.”
Hädanefter vågade sig inte rövarna fram till huset.
Men de fyra stadsmusikanterna trivdes så bra att
de stannade där.